stoppalkohol

1

En alkoholist dagbok del 8

Skrivet av robert 9 september 2007, klockan 15:14

Kliver in i det lilla rummet, tanken som slår mig direkt är.
Här sitter de, de som inte flinar fånigt mot mig hela tiden, det är inte svårt att skilja patienter från terapeuter här inne.

Purgatore, Dantes inferno, helvetets förgård !

Dra åt helvete så jävliga dessa män ser ut, de flesta stirrar ned i golvet, någon mumlar ett hej, tjena.
Det finns en kvinna i rummet, jag har träffat henne helt kort, ett difust minne från min första timme här på behandlingshemmet, hon ser på mig och ler, dock inte så fånigt som en del jag mött tidigare, hon tar ett andetag och börjar tala med mig
-Hej Robert, jag heter Jill och vi har träffats tidigare, välkommen till gruppen.
Hon talar med en mycket kraftig dialekt som får allt hon säger att verka komiskt, plötsligt kommer en stark känsla att börja skratta, jag kväver den, inte läge att börja skratta.
Vi är åtta man som sitter i en ring, i mitten står något som skall föreställa ett konstverk, en slags ställning på tre ben med en glasskiva liggande, mitt i glasskivan är det en fördjupning som det ligger lite stenar i och där står ett ljus, jag vet att det är lika bra att vänja sig vid stenar och ljus.
Välkommen till 12-stegsvärlden, tänker jag för mig själv.

Steg, stenar, ljus, deviser, små böner, sinnesro, ja Gud vet allt som snurrar omkring i denna värld, gå på möten eller dö är budskapet.
Men jag tänker att om inget funkar så är det inte helt fel att ta desperata åtgärder, 12 steg eller inte, vad har jag att förlora som jag inte redan har förlorat.
Jag glider sakta in i denna värld av tankar, långt borta hör jag terapeuten tala med de andra hennes breda dialekt mal i mitt huvud, plötsligt slits jag ur mitt dagdrömmeri när hon säger mitt namn.
-Robert.
-Robert, var är du någonstans, hennes tonläge avslöjar en viss irritation, jag lyfter huvudet och tittar slött på henne.
-Robert, va med här nu.
Jag svarar inte utan fortsätter att stirra på henne som om hon var djävulen själv.
- Vi skall börja med en presentationsrunda så får ni som varit med i gruppen ett berätta om er själva.
-Men vi börjar med dig Robert, berätta lite om varför du är här och lite om din bakgrund.
Jag känner paniken växa, fan, fan, fan illamåendet sprider sig i hela kroppen, salivet rinner, jag sväljer, försöker hålla illamåendet tillbaka, känns som jag skall spy, nu direkt här på golvet.
Det blir helt tyst i rummet, alla väntar på att jag skall börja tala.

0

En alkoholist dagbok del 7

Skrivet av robert 6 september 2007, klockan 16:34

Ångesten rycker tillbaka mig in i rummet, verkligheten är rent för jävlig.
Plötsligt öppnas min dörr och en ny flinande idiot tittar glatt på mig och säger
-Hej Robert, snart är det grupp.
Det är ta mig fan helt jävla omöjligt att skilja personal från patienterna, det verkar som om att ha ett jävla flin över hela ansiktet är en regel, vare sig man tillhör den sektliknande skara av individer som titulerar sig som anställda.
-Vill du att jag följer med dig till grupprummet, fortsätter denna ännu namnlöse individ av för mig obestämbar tillhörighet.
-Nej, jag klarar nog själv att ta mig till grupprummet, säger jag.
Detta är en lögn, jag vet inte ens om jag klarar att resa på mig, dock verkar detta vara det enda sättet att bli av med dessa "vänliga" människor.
-Ja va bra då, säger den flinande mannen.
-Föresten glömde jag att presentera mig, jag heter Benny och är alkoholist.
Han sträcker fram handen och jag fattar den lamt.
-Hej, säger jag och undviker han s blick.
- Då syns vi om en stund.
-Ja, svarar jag, jag skulle svara vad som helst för att bli av med denne mycket påfrestande välmående människan.
Jag hör att han stänger dörren och jag vänder huvudet mot väggen, om jag bara fick dö, dö, dö, dö, dö, dö, dö, jag upprepar ordet och hoppas att någon makt skall höra mig och ha förbarmande, låt mig för helvete dö.

Det knackar på dörren, jag hinner inte säga nåt förrän dörren öppnas och vår lycklige Benny uppenbarar sig igen.
-Det är dags för grupp, säger han leendet är inte lika brett nu som det tidigare var.
-Upp och hoppa, de andra väntar på dig.
Jag reser mig mycket sakta för att det inte skall svartna för ögonen igen, går efter den nu mindre lycklige Benny.
Mitt rum ligger snett emot det rum som kallas för grupprum, ser ut som man skall gå ut på en liten altan, två glasdörrar utgör porten in i nästa helvete.

Nyckelord:alkohol | alkoholist | missbruk | självmord

0

Back in buiseness

Skrivet av robert 3 september 2007, klockan 17:16

Min dagbok har legat nere ett tag, tappade greppet helt om verkligheten

still sober but.....................

I hang on

Nyckelord:alkohol | alkoholist | missbruk

0

En alkoholist dagbok del 6

Skrivet av robert 6 augusti 2007, klockan 13:11

När jag träffade min fru för andra gången, ja andra gången, vi hadde haft en kärleksaffär 1978 och träffades igen 1995, jag var hårt sliten efter många år i svängen hadde varit gitarrist i rocksvängen med tillhörande liv.
Hon var sliten efter många år med mycket kröka och narkotikamissbruk, vi var som skapta för varandra, två vilsna missbrukare på jakt efter någon att tagga ner med.

Så midsommardagen 1995 svängde jag i på gården där hon bodde, hon var inte så jävla bakis men ganska sliten.
Plötsligt händer det säger reklamen för trisslotter, och det hände, även om det skulle ta en tid innan vi blev ett par igen så sa det klick i missbrukarhjärnorna direkt, vi visste både att här stod en missbrukare, just vad vi ville ha, någon att missbruka med.

Vilken sommar det blev, vi drack varje dag, jag hadde lite piller som jag kunde ta när jag blev dålig och det blev, men förälskelsen dövade all smärta.
Åren gick och vi krökade, så vi krökade, nästan varje dag.
En underbar tid, den där tiden när det funkar att festa hela tiden.

1

En alkoholist dag bok del 5

Skrivet av robert 26 juli 2007, klockan 20:58

Jag reser mig upp allt för hastig, det svartnar för ögonen.
Måste ta mig härifrån och in på rummet, minnena väller fram, min hjärna kokar en orkan av känslor.
Lyckas att ta mig igenom byggnaden in i mitt rum faller handlöst ned på sängen, jag ber frenetiskt, gode Gud låt mig slippa, men vår herre är tydligen upptagen på annat håll för ångesten och bilderna väller fram.
Pang så är jag där.

Mina barn står jämte sängen, deras ledsa ögon stirrar på mig.
- Pappa varför drack du sprit ? Frågar pojen med tårar i ögonen
- Pappa, jag saknar dig, säger min dotter.
Fan, fan, fan i helvete, jag orkar inte mer.
Jag kastar mig av och an i sängen, tillslut dunkar jag mitt huvud mot väggen, jag vill bara dö, Gud låt mig slippa.
Vår herre är fortfarande upptagen på annat håll eller så tycker han kanske att jag skall genomlida detta.
Konsekvenser kalls det här på behandlingshemmet.
Jag ligger stilla på rygg, svetten rinner nedför mitt ansikte, jag minns men jag kan inte göra något åt det, inga sobril, inga stesolid, ingen sprit.
Jag minns dagarna efter nyårsafton när skiten brakade helt, jag hade druckit dagligen ganska länge och tagit tabletter på dagarna för att det inte skulle märkas att jag inte längre hadde den minsta kontroll över min missbruk längre.
Det är mest suddiga minnen men jag minns ändå merparten av vad som hände den kvällen, jag hadde tryckt i mig riktigt många blå valium himmelsblå, som jag köpt på den svarta marknaden, jag drack tillsammans med min dåvarade fru, hon hadde säkert ochså problem med att hålla sig i från alkoholen.
Skillnaden mellan oss var inte särsklit stor, lika barn leker bäst men vad hon klarade av var att ta sig upp på morgonen efter, då vi druckit oss bra fulla, det klarade inte jag, inte utan valium i alla fall.

Jag minns inte att denna kväll var värre än någon annan kväll när vi krökat ihop men det var den, och värre skulle det bli.

2

En alkoholist dagbok del 4

Skrivet av robert 25 juli 2007, klockan 00:09

Jag hinner knappt att sätta ner foten på det mörka stengolvet, en man går emot mig med bestämda steg, hans ansikte har samma jävla dumma leende som den lilla kvinnan som tydligen var anställd här.

Han kommer fram till mig, jag ryggar tillbaka, mamma hjälp jag bnlir konstant överfallen av leende idioter.

-Hej jag heter Rolf, välkommen hit.

Jag kan inte avgöra om det är en personal men jag utgår från detta eftersom han inte ser ut att ha massor av ångest, Rolf är välklädd och i 40 års åldern, han tittar ganska länge på mig och säger
- Du mår inte så bra, men ta det lungt det blir bättre, tro mig.
Instinktivt vill jag bara be den jäveln att dra åt helvete men jag hejdar mig i sista sekunden, vill inte bli utkastad här ifrån nu direkt, har ingenstans att ta vägen, så mumlar ett otydligt svar som är verken ja eller nej.

- Vill du att jag skall visa dig runt ? frågar han.
Nu får ni fan i mig ta och ge er, tänker jag, konstant attackerad av galningar, flinande galningar till och med.
Jag lyckas få fram ett nej och tränger mig förbi honom.
- Säg bara till om du vill ha hjälp, säger han medan jag försöker att ta mig därifrån.
Jag får en sån lust att vända mig om och skrika
Jag vill inte ha nån jävla hjälp, fattar du det eller ?
Men jag lägger ned den tanken och tar mig vidare genom receptionen, jag kommer igenom receptionen och står nu framför en matsal, folktomt, gud så skönt, jag fortsätter in i matsalen och får syn på en kaffebryggare.-
Det finns en Gud trots allt tänker jag när jag får se 2 kannor fulla med nybryggt kaffe.
Min mage är helpaj men det skiter jag i nu här bli kaffe och ciggarett, flera koppar och flera cigg.
Jag letar upp en kopp och skall just till att fylla den med gott kaffe, så blir jag anfallen på ny.
Jag ser inte kvinnan som smyger upp bakom mig.

- Du är ny här, eller hur ?, säger hon
Jag studsar baklänges av chocken, nerverna vrider sig i spiral, hjärtat slår så att jag är nästan säker på att jag skall få en hjärtattack, vilket i sig vore lika bra med tanke på hur mitt liv ser ut.
Den nya damen verkar inte alls ta någon notis över att stirrar helt förskräck på henne, hon bara pladdrar på som tycks vara helt i sin ordning på detta vansinniga ställe

- Du behöver en mugg med ditt namn på, fortsätter hon och ler brett.
Jag resingerar, alla här ler brett och pladdrar på som om det vore nobelfesten vi är och i så fall, ta hit en flaska sprit innan jag dör, eller va fan ta hit en dunk sprit så jag kan supa ihjäl mig, och det jävligt fort.

- Kom med här så skall vi ordna en namnlapp åt dig
Nu är all motståndskraft förbrukad så jag lallar med kvinnan som ett barn, ut ur matsalen igenom hallen och in på receptionen.
Han tar fram en mackapär, pillar lite på den och den piper till.
- Vad heter du ?
- Robert, svarar jag.
Robert mumlar hon för sig själv och skriver mitt namn på ett litet tangentbord, maskinen surrar en stund och ut kommer det en liten remsa med mitt namn på.
- Sådär ja, säger hon belåtet och studerar nöjt lappen med mitt namn på.
- Då så Robert skall vi hitta en mugg åt dig.
Ut ur receptionen åter till matsalen, hon går fram till en hylla med massor av muggar
- Ta en mugg utan namn  lapp på.
Jag väljer en stor röd mugg, jag vill ha massor med kaffe.
-Tack ,säger jag och går mot kaffebryggaren, ordet tack tycks vara ett effektivt sätt att bli av med dessa leende människorna.
Mycket riktigt hon går iväg, jag hääler upp massor med kaffe i min mugg och går ut på en altan som ligger i anslutning till matsalen.

Solen lyser och det är en riktigt fin dag, vilket jag skiter fullständigt i, jag sjunker ner i en blå plaststol, halar fram en cigg, tänder den och tar ett djupt bloss.
Jag njuter faktiskt en stund, men så kommer minnen smygande igen, fan jag vill inte minnas, tar en stor klunk kaffe och tänder en ny ciggarett i hopp om att minnet skall falna bort, tar ett djupt bloss till

0

Taket

Skrivet av robert 21 juli 2007, klockan 23:48

La mig i sängen för att sov

samma jävla tak

samma jävla säng

samma jävla liv

0

Eller hur ?

Skrivet av robert 21 juli 2007, klockan 18:05

Vaknade i morse, igen

såg upp i taket

fan i helvete

samma tak som igår

1

En alkoholist dagbok del 3

Skrivet av robert 21 juli 2007, klockan 17:19

Ligger på sängen, stirrar upp i taket illamåendet kommer våg efter våg, fan i helvete jag måste göra något, ha något, i huvudet ylar det förflutna som ett flyglarm.
Vrider sakta huvudet åt sidan, på sängbordet ligger det en gul liten bok, jag minns att kvinnan som gav mig boken sa något om att den här boken handlar om alkoholism som sjukdom.
I brist på annat tar jag upp boken.
Missbrukspersonligheten och jaget, lyder titeln av Craig Nakken, jag minns att jag hört en del om denne man som tydligen själv har varit eller snarare sagt är alkoholist.
Boken som inte är säskilt tjock skall enligt vad som sägs av de närmast sörjade innehålla lösningen på alkoholismens gåta.
Jag känner att mina känslor lugnar sig något så jag börjar läsa, en timme senare har jag läst hela boken.
Jaha än sen då, inget nytt under solen bara en variant på det som jag tidigare har läst men jag bestämmer mig för att läsa boken en gång till, om inte för annat så för att jag skall veta vad jag snackar om, skall jag sabla ner denna brillianta amerikan så är det bäst att veta vad han har skrivt för skit.

Till saken hör att jag en gång utbildade mig till terapeut, inte så mycket för att jag ville bli terapeut utan mest för att jag var övertygad om att jag skulle kunna bota mig själv, tji fick jag för det, söp mer än nånsin efter denna utbildning.
Jag kan i alla fall ta till mig det som beskrivs i boken och jag måste hålla med om att han har en del poänger här och där.

Plötslig får jag en våldsam ångestattack, kastar iväg boken över rummet faller ner på golvet, min mage rycker våldsamt, fan tänker jag skall jag börja med att spy på golvet i mitt rum/cell. Sväljer om och om igen, salivet forsar fram sväljer igen konvultionerna avtar något, svetten rinner men långsamt börjar kramperna försvinna, jag reser mig upp på ostadiga ben.
Jag öppnar dörren till min cell/rum och kikar ut i korridoren, det är en massa ljusblå dörrar jag öpnnar min dörr helt och ser ett nummer det står nummer 19, jag tittar på dörren mitt emot, där står nummer 22.

Jag går ut i korridoren, det syns inte till en enda människa, börjar gå och läser på dörrarna, 22, 23, 24, 25, där tar korridoren slut 25 rum, hur fan kan det vara 25 rum, det borde vara 26 eller möjligtvis 28, jag stannar upp ser ner på golvet som är av någon ljus färg, klinkergolv, helt kort känner jag en liten glädje över att golvet är av klinker och inte någon jävla äcklig ljusgul linonium som är brukligt inom sjukvården jag studerar nu hela korridorn och konstaterar att det ser mera ut som ett hyggligt hotell än en psykavdelning.

När jag går tillbaka till mitt numera omdöpt från cell till rum så får jag förklaringen till varför det är 25 rum, ojämt antal, snett emot mitt rimm är det två glasdörrar, de står öppna så jag tar mig friheten att kika in.
Det står en cirkel av stolar, aha ett terapirum, förmodligen det terapirum som jag själv skall vistas i.

Jag går nu mot hallen och rumsnummrena blir lägre och lägre, när jag når änden av korridoren har det sista eller det första rummet nimmer 15, det måste finnas fler korridorer.
Korridoren tar slut och det går att gå till höger eller vänster, till höger ser jag början på hallen, på väggen mitt emot sitter en skylt, det står "Förlängningen" på skylten.
"Förlängningen" jag står och stirrar på skylten, förlängningen på vad då ?
Förlängningen på korridoren, förlängningen på detta helvetet som jag hamnat i eller kanske förlängningen på det meningslösa jävla skitliv som jag har.
Jag bestämmer mig för att inte ta reda på vad denna jävla förlängning handlar om, inte just nu, sinom tid kommer jag säkert att få reda på om vad som döljer sig bokom denna kryptiska skylt.
Jag bestämmer mig för at ta höger, golvet byter färg, nu är det ett mörkt stengolv, ser lite lyxigt ut konstaterar jag.
Jag lyfter huvudet och tittar ut i hallen, fan det ser ut som en hotellreception.
Börjar gå ut i hallen/receptionen.

0

En alkoholist dagbok, del 2

Skrivet av robert 21 juli 2007, klockan 15:20

Fy fan så jag mår, metallsmak i munnen av den höga ångestnivån, tror att jag snart skall svimma av när den lilla kvinnan plötsligt säger:
- Nu skall vi se efter om ett rum till dig.
Ser en del andra män omkring mig, sorgen och ångesten lyser i deras ögon, undrar kort vad de tänker när de ser mig, de flesta verkar yngre än vad jag är.
Följer efter kvinnan genom en korridor, hon tar upp en nyckelknippa ur fickan och öppnar dörren till det tydligen skall bli mitt rum eller som det känns min cell.

Jag ställer min resväska mitt på golvet medan jag flyktigt lyssnar på kvinnan som berättar vilka tider som gäller, jag uppfattar bara att hon talar om när det finns mat.
Det lilla rummet har ingen toalett, där finns ett litet handfat, ett skrivbord och en säng
det verkar vara hyfsat även om jag inte bryr mig så mycket om det just nu, jag studerar handfatet och tänker att jag kan nog spy i det, för det enda som jag vill är att spy.

Kvinnan säger att jag skall få vara i fred, kastar mig på sängen, mitt psyke vrålar, jag vill ha sprit, jag vill ha tabletter, jag vill vad som helst bara det slocknar.
Men det finns inget att ta, hela min kropp skakar av ångest, jag vill helst dö

Jag har velat dö ganska länge nu men klarar inte att ta mitt eget liv, bara på grund av en jävla videofilm jag såg under tiden jag låg och funderade ut hur jag skulle begå självmord, den vidriga tid då jag låg i en säng "hemma" som var en gammal fabrikslokal jag hyrt.
Filmen hette Constantin där Kenau Reevs spelade en kille som försökt ta livet av sig, och lyckats men räddats tillbaka till oss levande, men de minuterna han var död hamnade han i helvetet och ett par minuter i helvetet är en livstid.
Resten av filmen hanlar om hur han räddar en flicka som tagit sitt liv och som hamnat i helvetet, storyn var helt ok, men det som fastnar i mig är bilden av helvetet
Så jag är efter denna film helt övertygad om att jag kommer att hamna i helvetet när jag begår självmord.

Som om det skulle vara så stor skillnad på det helvetet jag redan lever i fast ändå att vara kvar i livet 20-30 år till känns inte så jävligt när jag tänker på en evighet i skärselden, så jag stannar kvar, i alla fall för tillfället

1

En alkoholist dagbok, del 1

Skrivet av robert 16 juli 2007, klockan 11:06

Dagen var kommen då jag tillslut klev in på ett behandlingshem djupt inne i de mörkaste smålandsskogarna.
Med en resväska i ena handen och förtvivlan i den andra, jag stod där i hallen och undrade, va fan vad det som hände egentligen ?
47 år gammal, nyskild, inget arbete, ingen framtid, ingen livslust över huvud taget, bara totalt jävla mörker.

En kvinna kom emot mig leende.
Va fan ler hon åt, vilken jävla idiot, ser hon inte att det finns 9inget att le åt !
Allt som finns är en stor jävla looser, nämligen jag.

In på en mottagning, alkotest, urinprov, genomgång av mina prylar, gud så jävla förnedrande, här skulle jag ju få hjälp.

Men ingen man eller kvinna i detta land denne man laga kan, så var mina tankar den dagen, så varför åkte jag hit ?
Tja, när man ändå skall dö så spelar det ingen roll längre, kunde lika gärna vara på ett behandlingshem som någon annanstans, det var skit samma.
Jag hadde gett upp.

Förra gången så pratade jag , fredrik och anna vad vi tyckte om att ungdomar drack. Idag så ska vi snacka om vad det leder till:

 Ebba : Vad tycker ni alkoholen leder till idag ?

Matilda : våld och sånna här bråk.

Jakob: Missär och Misshandel.

Matilda : man hamnar typ i konflikter också.

Jakob : personligheten förändras.

Ebba : Tycker ni att alkohoen förstör samhällen?

Matilda : Det bror på , om håller sig på pubbarna och inte går ute på stan och plötsligt gör dummheter.

Jakob: Håller med , man ska allra helst hålla sig på en viss alkoholmängd när man ska dricka.

Ebba : Tycker ni att det är fel med alkohol under 18 år ?

Matilda : Jaaaa , det förstör ju bara krooppppen !

Jakob : dom som dricker under 18år gör ett stort fel . Och oftast är det för att dom tror att dom är coola.

Ebba : I förra interljuven så snackade vi om precis samma sak när det gäller populriteten hos unga som dricker.

Ebba : Om jag förstår rätt så uppfattar alla att det är för populäritetens skull ?

Matilda : det är ju mest för populäritete, men an kaske vill liva upp sig själv och få en roliga kväll.

 Jakob : hos ungdommar är det oftast för populäritetens skull , men ngr dricker bara för att få bort sorgen.

Ebba : Har ni något mer att ta upp innom det här samtalsämnet ?

Matilda : Nej ... ,

Jakob : igentligen , om man dricker för mycket så kan det tillslut leda till att man vill ta självmr.

Matilda : Ahhh , juste för när man är full så kan det ju leda till sådana dumma grejjer. Tillslut så går det för långt och polisen kopplas in , eftersom det förstör ju för andra och förendrar hur dom ser på en .




Ebba : Tack så mkt nu ska jag blogga vidar <3

Tack så mkt matilda och jakob inteljuen blev lyckad och vi fick ett bra samtalsämne där jag fick lära mig saker. ! TACK En bild som jag hittade på goggle. Det är en kille som visar vilka kroppsdelar som påverkas.

Ebba: Hej , vi ska snacka om alkohol idag.

Ebba: Vad tycker ni om alkoholen idag ? , är den överdriven ?

Anna och Fredrik: Jag tycker att alkoholen har ökat idag med en stor mängd bland ungdommar , det är väldigt många unga som vill börja dricka eftersom dom framstår sig själva som äldre och mognare.

Anna : personligen så tycker jag att det bara är omoget och onödigt eftresom det är så stora risker för skador och missbruk som äldre.

fredrik : men det ändå lätt att hamna i ett grupptryck.

Ebba : mm, jag håller med allt handlar ju om grupptryck , eller man får känslan av att det är så , fast dom som dricker vågar inte erkänna att det är så.

Fredrik : och ändå tycker jag att det är töntigt att dom som gör så här får uppmärksamheten och anses vara dom vara lite mer vuxnare.

Anna : Själv ser jag bara ner på dom...

Ebba: JAg tycker som Anna faktiskt fast jag uppfattar det som Fredrik sa.